Decamerone av Boccaccio

Sköna damer, sade Filostrato, åtskilliga män och kvinnor är så naiva att de tror att så fort en ung kvinna satt det vita doket på huvudet och tagit på sig den svarta kåpan, upphör hon att vara kvinna och glömmer allt vad sinnlig åtrå heter; nästan som·om hennes nunnekläder hade förvandlat henne till en sten. Och om de händelsevis skulle råka höra berättas .om något som talar emot denna naiva uppfattning, upprörs de alldeles som om det hade varit ett illdåd riktat mot naturen själv; och i all Sin för­ dömelse glömmer de samtidigt bort hur de själva fungerar som människor och hur svårt de har att mätta sin egen liderlighet med all den sinnliga kärlek de själva dagligen kan hänge sig åt, och det utan att någon  klandrar  dem för det; ej heller·beaktar de vilka vilda tankar som ensamhet och sysslolöshet kan fram­ skapa i ett ungt och oerfaret sinne.
Och lika många är det väl som inbillar sig att hackan, spa­
den, simpel mat och umbäranden alltid gör den enkle jordbru­ karen trög och träaktig i huvudet och får honom att tappa bort kroppens naturliga dragning åt sinnlighet.
Men·för att visa hur fel alla dessa har, vill jag nu berätta en
novell som ett mycket klart  och tydligt sätt vederlägger dessa enfaldiga uppfattningar.· Novellen är kort men  följer ändå till punkt och pricka det tema som dagens drottning före­ lagt oss.
I våra trakter, inte långt härifrån, finns det alltså ett nunne­kloster, vilket sedan lång tid tillbaka är känt för sin stora helig-het. Klostret har naturligtvis ett namn, men för att inte fördärva dess goda rykte avstår jag från att här tala om vad det heter. 

För inte länge sedan fanns det i detta kloster bara åtta unga nunnor och en lika ung abbedissa.  Klostret  hade  en utsökt vacker trädgård vilken sköttes av en duktig trädgårds­ mästare. Men hans lön var dålig, så till·slut gick han till klos­ terförvaltaren och sade upp sig. Sedan återvände han till sin hemby, vilken för övrigt hette Lamporecchio. När  han  kom hem var det många som välkomnade honom, bland annat en ung man vid namn Masetto, vilken  naturen  hade utrustat med en stark och välbyggd kropp samt ett vackert ansikte, om·än med lite lantliga drag. Masetto frågade  trädgårdsmästaren  - som hette Nuto - var han hade varit under lång tid. Nuto sade att han arbetat vid det och· det klostret. När Masetto undrade vilka sysslor han haft i klostret; svarade Nuto: ':Jag arbetade för det mesta i deras stora  vackra  trädgård;  men ibland gick jag till skogen och hämtade ved, och ibland tog jag vatten från brunnen; och gjorde jag en massa andra små­ sysslor också. Men nunnorna gav mig dålig lön; ja, jag kunde knappt betala mina egna skor. Och dessutom var de alla unga, och det verkade som om de hade djävulen själv i kroppen, för jag kunde aldrig göra något utan att de anmärkte mig: om jag arbetade i trädgården sade den ena: ·'Sätt ner spaden här'; den andra sade i stället: 'Nej, sätt den hellre där'; och en tredje tog spaden ur min hand och sade: :Jag ska visa dig hur man gör!' Till slut blev jag trött dem och deras trädgård att jag efter en tids funderande bestämde mig för  att  säga  upp  mig och lämna alltsammans. Och nu har jag kommit hem.  Men innan  jag lämnade klostret,· bad förvaltaren att jag skulle sända honom någon lämplig person som kunde ta min plats, om jag händelsevis fann någon sådan när jag kom  hem.  Men  det säger jag: jag tänker minsann inte anstränga mig · för att hitta någon människa för ett sådant arbete!"
Samtidigt som Nuto berättade om sitt arbete i nunneklostret,
fylldes Masetto mer och mer av  liderliga  tankar och han fick en sådan lust att uppsöka dessa unga nunnor att han nästan förtärdes av sitt begär. Ty han  trodde sig förstå av  Nutos ord att om han bara lyckades komma in i klostret, skulle han säkert förr eller senare fritt kunna hänge sig åt allt det han föreställde sig i sitt otuktiga sinne. Men eftersom han insåg att han inte gärna kunde avslöja sina tankar för Nuto, sade han: "Sannerligen Nuto, du gjorde det enda rätta när du lämnade klostret och återvände hem! Det går ju inte att umgås med kvinnfolk! Det är som att vara tillsammans med djävulen - och många gånger värre än så! Kvinnor vet ju inte själva vad de vill: en säger si, en annan säger så, den tredje menar både si och så."
Efter samtalet med Nuto började Masetto· genast fundera hur han skulle kunna tillträde till klostret med de mo nunnorna. Eftersom han  visste att han utan vidare skulle kunna klara av de sysslor som Nuto hade sagt krävdes för att sköta kloster­ trädgården, trodde . han inte att själva arbetet skulle vålla honom några problem; däremot var hail rädd för att hans unga starka kropp och hans goda utseende skulle göra det omöjligt för honom att få arbeta i ett nunnekloster.  Men  efter att ha tänkt igenom saken noga kom han fram till följande slutsats: "Klostret ligger långt härifrån och ingen kommer att veta vem jag är; om jag därför spelar stum och lite enfaldig blir  jag säkert inte bortkörd."
Han tyckte själv det var en god ide, så han bestämde sig för att pröva sin lycka efter det receptet.
Utan att berätta om sina planer för någon enda person läm­ nade han sin hemby med en yxa  på axeln och styrde raka vägen mot nunneklostret. När han kom fram gick han direkt in på klosterplanen, där han hade turen att genast träffa förvalta­ ren. Som stumma människor brukar göra, visade han med ges­ ter att han var hungrig och önskade få något att äta ,.... om nu Gud var så nådig, förstås. Han visade på yxan och lät förstå att han kunde hugga ved åt förvaltaren. Masetto fick genast lite mat för att stilla sin hunger. Men sedan drog förvaltaren fram några stora vedkubbar som han ville att Masetto skulle hugga. Det var vedkubbar som hade legat kvar efter Nuto, vilken inte klarat av att spräcka så kraftig ved; men för den unge och starke Masetto var det ett arbete som knappt tog en timma att göra.
Därefter tog förvaltaren Masetto med sig till skogen och lät honom hugga lite brännvirke. När det arbetet var klart teck-
nade förvaltaren åt Masetto att han skulle ta åsnan de haft med sig och föra hem virket till klostret. Masetto klarade naturligtvis av även detta uppdrag. -Förvaltaren tyckte att Masetto hade gjort ett gott arbete, han  beslöt  att. behålla  honom  en tid och låta honom utföra allehanda sysslor för klostrets räkning.
Men en dag fick abbedissan se Masetto arbeta inom kloster­ området. Hon gick omedelbart till förvaltaren och frågade vem den främmande mannen var. Förvaltaren svarade: "Frun, det är en fattig stackare; han är både döv och stum, och han kom hit för några -dagar sedan och bad om ett mål mat; och det gav jag honom naturligtvis mer än gärna. Sedan dess har jag behållit honom och låtit honom utföra en del nödvändiga·arbeten här i klostret.  Men  jag  tänker  nu ·så  här:  om  han  kunde ·sköta  en trädgård och  även vore villig att stanna  kvar  hos oss, skulle han faktiskt kunna vara till stor hjälp för klostret, för vi behö­ ver en trädgårdsmästare; och han är stark och har ett praktiskt sinne, och han kan säkert göra allt vi sätter i händerna  på honom. Och dessutom kan han  ju varken  tala  eller  höra, så han skulle aldrig besvära de  unga nunnorna  med fräcka ord eller annat ovärdigt tal."
Abbedissan svarade på detta: "Vid Gud, det är sant det du säger. Tag reda   om han verkligen  kan arbeta  åt oss;  och om så är fallet, försök att hålla honom kvar i klostret.  Ge honom ett par skor och en gammal  kåpa; smörj honom sedan väl och ge honom god mat att äta."
Förvaltaren lovade att göra som abbedissan sade.
Under deras samtal hade Masetto händelsevis varit sysselsatt med att kratta klosterplånen - eller åtminstone låtsas göra det
-  inte långt därifrån. Han hade hört vartenda  ord och tänkte med förnöjelse på vad som skulle kunna ske: "Om ni placerar mig i denna trädgård, ska jag sannerligen sköta den på ett sätt som man aldrig skådat förr!"
Förvaltaren hade under flera dagar sett hur Masetto arbetade och visste därför att han var mycket duktig. i alla slags sysslor och att han alldeles säkert skulle klara av att sköt-a trädgården. Med tecken försökte han därför fråga Masetto om han var vil­ lig att stanna kvar och·arbeta hos·dem. Masetto förstod natur­ ligtvis hans fråga och svarade med tecken tillbaka att han gärna stannade och arbetade. Efter detta tecknade -besked från Masetto satte förvaltaren honom i arbete i trädgården  och visade honom hur arbetet skulle skötas. Sedan lämnade han Masetto för att själv ta itu med andra göromål.
Masetto var nu trädgårdsmästare och arbetade inom klostrets murar. Men från den ena dagen till den  andra började nun­ norna så smått finna ett elakt nöje i att kasta glåpord efter honom, vilket man  ju ofta ser  folk göra med de stumma. Och de ord som kom ur deras munnar var nog de fräckaste och nedrigaste glosor man kan höra i denna värld. Men det bekymrade inte dem, för ingen trodde ju att han kunde höra. Och  abbedissan  verkade  inte  heller  bry  sig  om .att  ingripa, eftersom hon förmodligen trodde att han var lika ofärdig att bruka påken som han var oförmögen att använda tungan.
Men en dag hade Masetto arbetat. mycket i trädgården och därefter lagt sig ner på marken för att vila en stund. Två av nun­ norna som råkade vara i trädgården  just vid den  tidpunkten gick fram till platsen där han vilade, och medan han höll ögo­ nen slutna och låtsades sova ställde sig nunnorna och började betrakta honom där han låg utsträckt på marken. Den ena, som var lite djärvare, sade: "Om jag visste att du kunde behålla en hemlighet, skulle jag berätta vad jag länge har gått och funderat på. En liten tanke som även du kunde ha glädje av."
Hennes kamrat svarade: "Men säg mig vad du tänker! Jag lovar att hålla tyst; jag ska inte säga ett ord till någon."
Då sade den första: "Jag vet inte om du har tänkt på hur strängt  hållna vi är, och ständigt under bevakning.  Och ingen av manligt kön får vistas inom klostermurarna, utom förvalta­ ren och den här stumme  trädgårdsmästaren. Men  jag har hört av många kvinnor som kommit  hit och som  jag ofta  pratat med, att av allt skönt och ljuvligt som finns här i världen är det en sak som står över allt annat, och det är när en kvinna ligger med en. man: all annan ljuvhet skulle bara vara strunt i jäm­ förelse med .detta. Och därför har jag många_ gånger tänkt att pröva på· om det verkligen är sant vad b;!!J.116rna säger; men eftersom det inte finns några andra män här i klostret, har jag funderat på att göra det med den här stumme trädgårdsmäs­taren. Han skulle passa mer än väl, för även om han efteråt 
ville berätta det för andra, skulle han ju inte klara av det, stum och enfaldig som han är. Men nu har jag sagt vad jag ville säga. vad tycker du om mina funderingar?"
"Men Gud!" sade den andra. "Vad är det du säger? Har du glömt att vi avlagt vårt kyskhetslöfte inför Gud och att vi är
Kristi egna brudar?"
"Jovisst!" svarade den första  nunnan. "Men hur  mycket är det inte som vi lovar nästan varenda  dag och som vi sedan bryter mot utan att blinka! Och vad beträffar · kyskhetslöftet, kan de andra nunnorna hålla det dubbelt upp i vårt ställe!"
Hennes kamrat sade lite ängsligt: "Meil  om vi blev  med barn, vad skulle vi göra?"
"Börjar du redan tänka på olyckan innan den verkligen har hänt? Men om det ändå skulle inträffa att vi blev med barn, skulle vi säkert hitta någon utväg: det finns  ju tusen sätt att hålla sådana saker hemliga, bara vi inte avslöjar det själva."
Den andra, som redan börjat upptändas av sinnlig lusta och ville pröva. på vad Masetto kunde ge, replikerade: "Du, jag är med det! Men vad gör vi nu?"
Den första svarade: "Det är tidig eftermiddag  nu och alla våra systrar ligger och vilar, utom vi förstås. Vi tittar efter om det finns några andra människor här i trädgården; och om det bara finns vi två  här, så tar vi honom  helt enkelt vid handen och leder in honom i skjulet där han brukar  vara  när  det regnar; sedan är en av oss med honom och den·andra står på vakt; och han är säkert så enfaldig och godmodig att han kom­ mer att göra precis vad vi vill att han ska göra."
Under tiden hade Masetto legat kvar och hört vartenda ord i deras samtal,  så nu låg han med slutna ögon och bara väntade på att de skulle väcka honom och ta  honom  med  till skjulet. De två nunnorna kontrollerade noga att de var ensamma i trädgården och att de inte kunde observeras från något håll. Sedan gick den lite djärvare nunnan fram till Masetto och väckte honom, som hon trodde. Masetto steg upp och nunnan tog honom vid handen. Och med vänliga gester och åtbörder ledde hon sedan in honom . i skjulet. Masetto flinade fånigt, men väl inne i skjulet behövde  nunnan  inte visa  två gånger vad hon ville: Masetto gjorde precis vad hon begärde. Sedan den första  nunnan fått känna på vad hon ville, sade hon till sin kamrat att hon kunde komma in i.skjulet. och göra detsamma. Masetto spelade . hela tiden enfaldig; men gjorde vad de bad om. Och innan  nunnorna  lämnade Masetto,  hade de flera gånger turats om att pröva hur det var  att  ha Masetto som ryttare.
När nunnorna ·sedan i lugn och ro frågade varandra hur det hade varit att ligga med en  man, var de  båda överens om att det var just lika ljuvt som de hade hört berättas. Och efter den första erfarenheten lyckades de snart göra om samma sak igen, både en och två gånger, och kanske några gånger till.
Men en dag råkade. en annan nunna från.sitt cellfönster se vad de två första nunnorna höll på med. Hon berättade .det för två av sina medsystrar, och efter att tillsammans ha resonerat om saken tyckte de först alla tre att det var bäst att anmäla det inträffade  för abbedissan. Men när de  tänkte efter ytterligare en gång, bestämde de sig för att göra något helt annat:·de tog kontakt med de två första nunnorna  och  kom överens  med dem att dela Masettos speciella färdigheter.
Snart hade ytterligare tre nunnor anslutit  sig  till gruppen som delade Masettos mannakraft.
Nu var det bara abbedissan som inte kände till vad som för­ siggick inom klostrets.murar. Men en varm dag när hon ensam gick omkring i trädgården, fann hon Masetto ligga och·vila· i skuggan av ett mandelträd. Han skulle egentligen ha arbetat, men av allt ridande på natten hade hans krafter. plötsligt tagit slut mitt dagen och han  hade.lagt sig under. mandelträdet och somnat. Det blåste lite den dagen och vinden hade lyft en flik av Masettos kläder så att hans nakna hud  blev synlig. Denna  nakenhet fångade abbedissans  ögon, och ensam som hon var i trädgården .kände hon den sinnliga·åtrån väckas i sin kropp. Och . hon fick precis samma tankar som de två första nunnorna hade fått när de fann Masetto vilande•. på marken. Abbedissan kunde inte behärska sitt begär utan väckte Masetto och förde honom i smyg till sitt eget klosterrum. Och där höll hon honom kvar i flera dagar och prövade själv på den njut­ ning som hon annars brukade klandra mer än något annat.
Men hennes nunnor började under tiden göra stort väSen av 
att trädgårdsmästaren var borta och att han inte skötte sina van­ liga sysslor; för det var . ju bara en man som kunde klara av dem. Till slut lät· abbedissan. Masetto tillbaka till sin egen kammare. Men ingen av de andra nunnorna visste var han varit. Abbedissan ville ofta bruka hans tjänster igen, men även om han skötte sitt värv så gott han kunde; ville hon utnyttja hans förmåga mer än hon egentligen borde göra. Masetto insåg slut­ ligen att han i längden inte skulle kunna klara av att tillfreds­ ställa alla dessa kvinnor,  och att hans låtsade stumhet  höll på att vända allt till olycka. en natt när han var hos abbedis­ san, bröt han munnens försegling och började tala.  "Högt ärade abbedissa", sade han, "jag har hört· att det för tio hönor mer än väl räcker med en enda tupp, men att det behövs kan­ ske mer än tio män för att riktigt tillfredsställa en kvinna. Och nu är jag i den belägenheten att jag måste betjäna inte mindre än nio kvinnor samtidigt! Detta kan inte fortsätta, för jag riske­ rar helt enkelt att gå under. Och det har redan gått så långt att jag inte längre orkar sköta initt vanliga arbete. Därför vill jag be Frun att hon antingen låter mig lämna klostret eller att hon
ordnar saken något annat sätt."
Att abbedissan blev mer än förvånad över den stumme Masettos plötsliga talförmåga, är det väl ingen som betvivlar. Men hon svarade i alla fall: "Men vad är det här? Jag trodde du var stum!"
"Frun", sade Masetto, "visst har jag varit stum, men jag är inte född sådan, utan det var en elak sjukdom som fick mig att för­ lora talet, och det är först i natt som jag känner att orden kom­ mer tillbaka igen. Och för det vill jag innerligt tacka vår store · Gud!"
Abbedissan syntes tro  på vad han sade,  men frågade  vad han menade  med att han hade nio att betjäna. Masetto dolde inte vad som hade pågått utan sade precis som det var: att det var åtta nunnor och att den nionde var hon själv. Då förstod abbedissan att ingen av hennes  unga  nunnor låg henne efter vad gäller förslagenhet. Men förståndig som hon var lät hon Masetto gå och bestämde sig för att tillsammans med sina nun­ nor lösa problemet så gott de själva kunde; i första hand skulle de undvika att deras kloster föll i vanrykte. Den gamle förvaltaren hade just i de dagarna blivit sjuk och dött. Detta gav nunnorna. anledning att finna den lösning de sökte. De bekände först öppet för varandra vad de hade gjort. Sedan lät de med Masettos samtycke sprida ut bland folket utanför klostret att de med sina böner och med sitt särskilda
. helgons ingripande hade lyckats beveka Gud att ge tillbaka talförmågan  åt deras stumme trädgårdsmästare. Därefter satte de in Masetto som ny förvaltare och reglerade samtidigt hans sysslor på ett sådant sätt att han till allas fröjd och belåtenhet kunde. sköta hela sin trädgård.
Genom hans idoga arbete  i klostrets  tjänst var det  många nya små munkar och·nunnor som kom att se dagens ljus, men genom förståndigt handlande var det ingen  utanför  klostret som fick reda på hur barnen kommit till världen,. förrän abbe­ dissan i sinom tid själv lämnade jordelivet.
Många år hade. gått, och innan Masetto blev gammal ville han återvända till sin hemby igen med alla de  pengar han spa­ rat ihop under åren. Han gick till abbedissan, vilken  fort­ farande levde, och . begärde avsked från sin tjänst. Med gott hjärta beviljade hon honom  detta. Masetto lämnade  klostret och kom hem till sin by igen.
Masetto var inte ung längre, men han hade gott om pengar. Och far var han till många barn, vilka dock inte betungade vare sig hans krafter eller. hans börs. Och när han då och då begrundade hur han för länge sedan hade lämnat byn med bara en yxa på axeln och hur han sedan på ett förståndigt sätt hade inrättat sin ungdom och njutit av dess fröjder, tänkte han inte utan en viss spefullhet att detta är belöningen för den som sätter horn Kristi huvud och stjäl hans unga brudar.

Populära inlägg i den här bloggen

Novell: "En luffares död" (1958) av Herbert Harris

Novell: "att döda ett barn" (1948) av Stig Dagerman