Novell: "En luffares död" (1958) av Herbert Harris

 

En luffares död (1958) av Herbert Harris

Han gick ner mot floden, sa barflickan. George Fletcher, som höll på att mixtra med ett av sina fiskspön, tittade hastigt upp. Barflickan stirrade fortfarande häpet på honom över sin bastanta barm.

-          Vem? frågade han.

-          Den där luffaren, sa flickan. Den som jag pratade om. Han som var här före er.

-          Åhå, mumlade Fletcher.

      -          Ni tror mig inte, sa barflickan. Ni borde gå efter honom och själv se. Ni skulle knappt  tro era ögon, det kan jag slå vad om.

Fletcher log. – Åh, prat, sa han.

 

      -          Jag skämtar inte, envisades barflickan. Den där luffaren var en levande avbild av er, ja, det var han. När han gick ut och ni kom in, trodde jag att jag såg i syne. Det var faktiskt nära att jag tappade glaset.

      -          Alla har vi våra dubbelgångare, påminde Fletcher henne. Och på tal om dubbel så tror jag att jag ska ha en till nu.

Men detta fruntimmer lät sig inte avspisas så lätt. I denna nästan obebodda avkrok – som bara besöktes av sportfiskare som ville vara ensamma med sina tankar – bekämpade hon ensamhetens mögel med prat. Fletcher avskydde kvinnor som inte hade något att säga men likväl lät munnen gå. Det påminde honom om hans hustru Ethel.

      -          Jag har sett många underliga saker, har jag, fortsatte flickan. Men den där luffaren – han var på pricken lik er. Samma kroppsbyggnad och allt. Hans kläder var förstås rysliga, och ni däremot är riktigt elegant – för att vara sportfiskare. Jag menar …

-          Ja, insköt Fletcher och reste sig. Jag stöter kanske på honom under mina vandringar. Så att jag själv kan bedöma om han har mitt trevliga utseende.

-          Å, det var det värsta! Flickan skrattade som en sifon.

      -          Akta er om ni går på den där gamla träbron, fortsatte hon. 

Han stannade. – Träbron? Är den farlig?

-          Om! Det påstås att dom ska bygga en ny. Den här är för liten. Murken är den också.

Ingen använder den sen dom satte upp den där varningsskylten.

-          Tack, jag ska vara försiktig, sa Fletcher.

Nere vid floden stötte han på luffaren, som han hade väntat sig. Han hade sett honom tidigare och hade efter ett ögonblicks tvekan gått vidare. Men chocken av att se luffarens ansikte hade dröjt sig kvar- det var ansiktet han hade sett i sin egen spegel i fyrtio år.

Ingenting stimulerar tankeverksamheten så bra som fiske, och Fletcher hade denna dag tänkt en hel del på det helvete han hade gjort sitt liv till genom att gifta sig med Ethel.

Tio år tillsammans med Ethel hade satt sin prägel på hans ansikte – ett bekymrat och trött uttryck. Hon var en självisk och slösaktig kvinna som ständigt hade krävt pengar av honom så att han knappt hade fått någonting över för egen räkning. Och hon hade tjatat och grälat på honom och missunnat honom hans cigarretter och öl och till och med de blygsamma utgifter som fiskehobbyn drog med sig.

Då och då flydde han från henne och gav sig ut på en fisketur. Den gav upphov till ett gräl varje gång, men det var det värt. Vid ett ensligt vattendrag kunde Fletcher vara lika rofylld som de våta löven som delade stranden med honom och den stilla floden som kluckade i vassen.

Hans lugna sinnesstämning stördes bara då bilden av Ethel armbågade sig in i hans tankar. Vad han längtade efter var fullkomlig och beständig frihet – ett nytt liv utan henne. Tanken dök ofta upp. Den gjorde sig påmind när han såg luffaren första gången. Inom kort hade den fantastiska idén bitit sig fast i hans sinne.

Här fanns djupt vatten. Här fanns en murken bro. Här fanns ett stycke mänskligt vrakgods som lätt skulle ha kunnat vara hans tvillingbror.

Fletcher hade sett luffaren gå i riktning mot värdshuset Kronan och följt efter. Han hade väntat tills luffaren kom ut igen, sedan hade han själv gått in för att styrka sig med en whisky.

Nu var han tillbaka vid flodstranden med hjärnan både omtöcknad och stimulerad av spriten. Och där var luffaren – han låg på rygg vid den murkna träbron.

Han satte sig på marken ett litet stycke från luffaren och la fiskegrejorna bredvid sig. Han tog upp en termos ur ryggsäcken och hällde upp lite kaffe. Han såg sig omkring och fann att luffaren iakttog honom.

-          Vill ni ha en slurk kaffe? ropade han.

Luffaren kom tveksamt bort till honom. – Hyggligt av er, sa han. Tack. Han tog koppen.

-          Skål på er!

Fletcher såg på medan han drack.

      -          Ni tror kanske att jag tycker synd om er, sa han, men det gör jag inte. Jag har farit hit ner för att slippa ifrån min fru och mina släktingar. Den lyckan är kort. Men ni, min vän, har alltid er frihet. Inga familjeband, ingen i hela världen att ta hänsyn till.

Luffaren torkade sig om munnen. – Ni har rätt.

 

      -          Ni är en lyckans ost, sa Fletcher. Drick ert kaffe innan det blir kallt. Det är nog inte så gott, det har varit i termosen för länge.

Han tittade på luffaren medan denne sörplade i sig kaffet.

-          Ja, sa han, jag avundas er. Inte en själ att tänka på.

-          Inga pengar heller, sa luffaren menande.

     -          Det har inte jag heller, sa Fletcher. Min fru tar hand om allihop. Men snart ska hon inte få mer, hoppas jag. Hon kommer att bli tvungen att arbeta för brödfödan. Det  blir svårt för henne – hoppas jag.

Fletcher pratade på, och efter en stund sjönk luffarens blå haka ner på bröstet. Han hade somnat, han sov gott. Tabletterna i kaffet – som Fletcher hade tagit i mindre doseringar för att kunna sova efter grälen med Ethel – hade verkat snabbt.

Luffaren andades tungt. Fletcher tog av sig kläderna och klädde sedan av luffaren. Strax därefter var kläderna bytta. Luffaren hade blivit George Fletcher, och denne var luffaren. Han tog ett pund, de enda pengar som fanns i hans plånbok, och stoppade sedeln på sig. Så stoppade han ner plånboken igen i den kavaj som luffaren nu hade på sig.

Försiktigt gick han ut på den murkna bron och stampade hårt med klacken mitt ute på den. Genom hålet i bron släppte han ner luffaren och såg hur kroppen sjönk. Fletcher placerade nu fiskgrejorna och ryggsäcken på den fallfärdiga bron och återvände till stranden. Han slog in på en stig som förde djupt in i en skog.

Han gick i timtal genom en fridfull natur som strålade i sommarsolen. Det var som om solen själv hade haft sin arm kring Fletchers axel, och han njöt av sin nyvunna frihet och kände knappast några samvetskval.

Det kom ett bittert leende på hans läppar när han föreställde sig hur Ethel blev kallad för att identifiera kroppen. Hon skulle känna igen hans kläder, hans ägodelar. Hon skulle inte titta närmare på hans ansikte. Han såg nästan ivrigt fram mot den stund då han skulle läsa notisen om sin egen död.

Fletcher kom plötsligt att tänka på att han inte hade något namn. Han undrade vad luffaren kunde ha hetat. För första gången letade han genom fickorna i de trasiga kläderna han nu bar, och fick strax upp ett tidningsklipp.

Det lilla urklippet var från en tidning från föregående kväll. Häpet stirrade Fletcher på bilden, som var ett foto av honom själv.

Har ni sett denne man? frågade rubriken, och texten under bilden lydde: ”Polisen använder spårhundar i jakten efter William Chapman som igår rymde från Broadmead. Chapman, som förklarades sinnessjuk efter att ha strypt två kvinnor …”

Fletcher, som hade stått absolut orörlig medan han läste notisen ryckte häftigt till när en hund började skälla någonstans i närheten. Darrande i hela kroppen började han springa. När man fann honom, låg han utmattad bakom en häck och tårar blandade sig med svetten i hans ansikte.