Dantes gudomliga komedi
Den
gudomliga komedin: Inferno (Helvetet)
Dante Alighieri
Så steg jag från den första avgrundskretsen ned till
den andra, som har mindre omfång men desto större lidande och jämmer.
Hemsk står kung Minos där och visar tänder; han granskar
nyanländas skuld, och dömer; antalet
slag med svansen
anger straffet.
Jag menar att den olycksfödda själen
som träder
fram för honom biktar allting, och han, rannsakningsdomaren, ser genast
den plats som tillkommer envar därnere;
så många varv slår han då
svansen kring sig som kretsens tal dit själen
ska förpassas.
En stor mängd folk står ständigt inför honom; de stiger fram i tur och ordning,
talar
och hör sin dom, och störtas sen i djupet. "O
du som kommer hit till smärtans boning"
ropade Minos då han mig blev varse och avbröt strax sin viktiga förrättning,
"se upp var du går in, och vem du följer; låt ej den breda ingången bedra dig!" Då sade ledaren:
"Hör upp att gorma!
Och sök ej hindra dennes färd som ödet redan bestämt;
så vill man där man mäktar allt det man vill; och fråga inte mera."
Nu börjar till mitt öra tränga larmet från klagokören; vi har nått ett ställe
där
gråt och verop nästan mig bedövar.
Och denna ort
där varje ljus förstummats fylls av ett dån, som när ett hav i stormen
blir piskat ifrån tvenne håll av vindar.
Avgrundsorkanen, vilken aldrig vilar,
släpar de dömda med sig som sitt byte
och
pinar dem med kast och slag och stötar.
När så de når den plats där klippan rasat brister de ut i skrik och gråt och jämmer,
och mot Guds allmakt hädelser
de slungar.
Jag
fick nu veta att till sådan plåga
döms de som syndar genom köttslig
lusta och sätter sin passion
före förnuftet.
Som
stararna bärs bort på sina vingar
i tät och talrik flock när vintern kommer,
så driver blåsten dessa onda själar;
n än upp, än ned, än hit, än dit den för dem;
och inget hopp om ro eller om lindring
i deras straff
dom någonsin dem tröstar.
Dante får syn
på ett ungt par, Paolo och Francesca, som kastas fram och tillbaka av den
starka vinden. Han lyckas få dem att komma närmare och ber dem berätta
sin historia.
Så vände jag mig mot de två, och fortfor med dessa ord: "Ditt lidande,
Francesca, bedrövar mig så
djupt, att jag vill gråta.
Men säg: den
tiden då ni ljuvt har trånat, hur gick det till när.Kärleken sig röjde och ni fick visshet om er dolda åtrå?"
Och hon till mig: "Det finns ej större
smärta än den att minnas en förgången lycka
i sorgens dar, din lärare vet detta.
Men eftersom du
nu så ivrigt längtar att höra vilken rot vår kärlek hade skall jag berätta det, fast under tårar.
Om Lancelot, hur han av Amor snärjdes
läste en dag vi två för att
förströ oss; allena var vi, anade ej något.
Fler gånger tvang lektyren
våra blickar
att mötas, tvang allt blod från våra kinder;
ett enda ställe har oss sen besegrat.
Vi läste om hur eftertrådda läppar
som log, av denne älskare
blev kyssta; och han som aldrig ifrån mig skall skiljas
kysste helt skälvande
mig då på munnen.
Boken och han som skrev den blev Galeotto
för oss; sen läste vi
ej mer den dagen."
Medan den ena själen sade detta
såg
jag den andra gråta, och av
ångest
blev jag som döende och sjönk i vanmakt;
och sedan föll jag, som en död kropp faller.
Översättning: Ingvar Björkeson
