Odysséen av Homeros

 

 

 Homeros

 

 Odysseus  och  hans  män  stiger i land på den enögde kyklopen  Polyfemos  ö och letar sig in i hans grotta. Förgäves ber Odysseus kyklopen respektera gu­darnas bud om gästfrihet.

     "Antingen är du väl dum, eller också från avlägsna trakter, om du vill ålägga mig respekt eller fruktan för gudar! Vi kykloper, vi struntar då blankt i Zeus med egiden och i hans höga Olymp - vi är mycket starkare själva! Nej, för att undgå en vredgad Zeus, inte tänker jag skona  dina kamrater och dig, såvida jag själv inte vill det! Säg nu var du har lagt ditt skepp - är det ute på udden eller här strax intill? Jag är lite nyfiken bara."

Frågan han ställde var lömsk, men jag som lärt mig av livet såg vad hans avsikt var, och därför sade jag listigt:

'"Mitt skepp har jordskalvens gud, Poseidon, slagit i spillror

mot några klippiga skär  allra längst  därborta  på kusten; dit in vräkte han oss sen vi drivits av vindar från djupen. Bara jag själv oc_h männen här kom levande undan."

Orden jag sagt besvarades ej av den skoningslöst grymme utan han störtade upp och grep efter mina kamrater.

Två av dem fick han fatt och dängde i marken som valpar, hårt så att bådas hjärnor rann ut och fuktade jorden.

Sen skar han upp dem, lem för lem, och redde sin kvällsvard och satte i sig allt, som ett glupande lejon från bergen - inget av inälvor, kött eller märgfyllda ben blev det över.

Sedan kyklopen ätit sig mätt, spärrar han ingången till grottan med en stor sten och faller i sömn. Följande morgon äter han några män till frukost, driver ut sina får på bete och stänger grottan på nytt. Medan kyklopen är borta letar Odysseus reda på en stock som han formar till en spetsig påle. På kvällen bju­ der han kyklopen på det starka vin han tagit med från båten.

Tre gånger skänkte jag i och tre gånger drack han, den dåren.

När så efter en stund mitt vin stigit jätten åt hjärnan tog jag på nytt med inställsam röst till orda och sade:

"Om mitt berömda namn, kyklop, har du frågat, och gärna säger jag det om du ger mig den skänk du ställde i utsikt.

Ingen, så lyder mitt namn, och Ingen kallas jag alltid både av mor och far och av alla kamrater och vänner."

Utan förskoning svarade då den grymme kyklopen:  "Ingen blir den som jag äter sist, och dina kamrater slukar jag före dig -  det är väl en frikostig gåva!" Så sagt stöp han på rygg och blev liggande där med den  tjocka halsen hängande slappt; den allt betvingande sömnen fick honom strax i sitt våld, och upp ur hans svalg vällde rödvin, blandat med bitar av människokött som han spydde i fyllan.

Pålen tog jag då fram och höll dess ände i glöden

tills den blev alldeles het; jag manade männen med tillrop att inte nedslås av skräck och svika nu när det gällde.

Så när olivträet, fast ännu grönt, var nära att tändas - genomglödgad var spetsen helt och lyste förfärligt - drog jag det ut ur elden snabbt; och mina kamrater ställde sig runtomkring. En gud göt mod i vårt hjärta. Stocken lyfte vi upp och stötte den vässade änden rakt in i jättens pupill. Jag pressade allt vad jag kunde uppifrån, medan jag vred den runt, och liksom en träborr som man gör hål i en skeppsbjälke med, då remmen därnere växlande drar den åt bägge håll så den ständigt roterar, så höll vi pålen och snurrade runt den glödande spetsen inne i ögat, och varmt rann blodet omkring den i strömmar. Alla fransar och bryn sveddes bort av hettan som ögats utbrända glob spred ut, och dess rötter hörde vi knastra. Som när en smed doppar ned i det kalla vattnet en bila eller en yxa med dubbel egg för att härda sitt smide, ty bara så blir järnet starkt, och det visslar och sjuder, likadant fräste det också och sjöd om pålens olivträ.

Fasansfullt vrålade han så det skallade inne i berget. Vi drog oss bakåt, slagna av skräck, och bort ur sitt öga. 

Därmed gick de sin väg, och jag måste le i mitt hjärta åt att han lurats så lätt av mitt sluga påhitt med namnet. Sedan han stönande trevat sig fram, förvriden av plågor och vältrat undan det stora block som tillstängde grottan satte han sig i öppningens mitt med  utbredda  armar, redo att fånga envar som hoppades smita med fåren - kanske i tron att jag skulle vara så enfaldig av mig. Noga övervägde jag nu om en rymning var möjlig och hur på bästa sätt jag skulle befria från döden männen och mig; jag spann på alla slags uppslag och lister, för här stod livet på spel, och ett ohyggligt slut tycktes nära. Följande utväg blev den jag stannade för som den bästa.

Baggar med präktig tätvuxen päls fanns många därinne, stora, vackra och välfödda djur, violblå i ullen.

Dessa band jag i tysthet ihop med flätade vidjor, hämtade från den plats där den laglöse brukade sova, tre och tre, och baggen i mitten fick under sig bära en av männen; de två på sidorna skyddade honom.

Tre gumsar uppbar alltså en man. När alla var klara valde jag ut åt mig själv den största baggen i flocken, fattade tag i hans rygg och under den ulliga buken hasade jag mig ner, med händerna snodda i pälsens lockiga hår. Där höll jag mig fast med tålmodigt sinne ryckte han då den av ymnigt blod besudlade pålen,

slängde den från sig och flaxade vilt med rasande händer medan han högljutt skrek på andra kykloper som bodde under de blåsiga bergens krön däruppe i hålor.

Från alla håll dök de upp när de hörde hans rop, och runt grottan

ställde de sig och frågade strax om skälet till jämmern: "Vad går det åt dig, säg, Polyfemos? Måste du gasta i den ambrosiska natten så där och väcka oss alla? Är det en tjuv månntro som hemligt har rövat din boskap? Kanske har någon med list eller våld försökt slå ihjäl dig?" 

Inifrån grottan svarade dem den starke kyklopen:

"Ingen är här och söker med list och våld slå ihjäl mig!" Åt sina ord gav de vingar då och svarade honom:

"Om du är ensam där och ingen förgriper sig på dig, då har du fått en sjukdom av Zeus du inte kan undfly.

Men du kan be en bön till din mäktiga fader Poseidon."

och vi förblev alla så, i ångestfull väntan på dagen.

Tidigt när gryningen kom med den rosenfingrade Eos önskade handjuren strax rusa ut ur grottan till betet

men alla honor stod bräkande kvar med mjölkstinna  juver i sina fållor än; och husbonden, ohyggligt ansatt

av sina plågor, trevade blint på baggarnas ryggar medan de strömmade ut, men märkte ej i sin enfald

männen som fastbundna hängde där under ulliga bringor. Sist genom grottans öppning kom så den väldiga gumsen, tyngd av riklig ull och den sluga bördan därunder.

Honom kände kyklopen på med handen och sade: "Varför kommer du sist, min käre bagge, ur grottan?

Du brukar aldrig minsann bli efter de andra i hjorden utan med långa kliv är du alltid den förste att beta

gräsets blommor, och först att nå fram till strömmande floder, och som den förste längtar du hem till fållan om kvällen.

Nu däremot går du allra sist! Din husbondes öga

saknar du kanske, det som den skurken Ingen har bländat med sina skändliga män sen hans vin tagit från mig förståndet; med det säger jag då, sin död kan han inte fly undan! Hade du känslor som  jag och ägde förmågan att tala kunde du avslöja strax var han gömt sig undan min vrede! Jag skulle dänga honom så hårt i marken att hjärnan skvätte åt alla håll! Då finge jag lindring i hjärtat för allt det onda han tillfogat mig, den uslingen Ingen!" Därmed släppte han ut genom hålans öppning sin gumse. När vi var hunna en bit på väg från grottan och gården löste jag först mig själv och befriade sen mina vänner. Framför oss drev vi snabbt den feta och styvbenta hjorden och hela tiden såg vi oss om, tills vi nådde vårt fartyg.

 

Översättning: Ingvar Björkeson